Besök på Hembygdsgården av asylsökande 150907

 

Som en fortsättning på kontakterna med asylsökande på Arena hotell i Halmstad bjöd Snöstorps Hembygdsförening in till en träff så att man skulle få se hembygdsgården med muséet, umgås och dricka kaffe. 

Kyrkan ställde upp med skjuts och diakonissan fick en ny syssla som chaufför. Vi hade räknad med femton personer men intresset var, till vår glädje, så stort att tjugofem kom. Alltifrån mindre barn till ungdomar och folk man vanligtvis benämner "mitt i livet". 

Besökarna delades in i två grupper med kunniga guider. Ordförande Lars-Erik Björklund tog hand om den arabisktalande gruppen med Ramez Alhamouch som tolk och föreningens sekreterare Eva Eriksson guidade den albansktalande.

Eva koncentrerade sig på avdelningen, som visade textilier och hantverk. Reaktionerna var positiva och förvåningen blev stor när många konstaterade att man kände igen flera bruksföremål. 

- Det här känner jag igen från mitt hemland och min barndom. Sånt här hade vi också. 

Flera berättade för Eva att det inte var fattigdomen de flytt från utan kriget. En hade haft en gård med mjölkkor. De var också imponerade över att så många i Sverige talar engelska.

Lars-Erik berättade om Hembygdsgårdens historia och hur jordbruksmarken i Halland under århundraden skiftats på olika sätt. Man tittade på logen med gamla jordbruksredskap och stallet där korna och hästarna stått. De gamla vagnarna och traktorn från 1937 studerades också.  Med förundran konstaterade besökarna att många av de föremål som finns på Snöstorps Hembygdsgårds kände de igen från sina hemtrakter. Likheterna har varit större än olikheterna. 

Till slut gick man runt i boningshuset den s.k. stugan. Särskilt kvinnorna beundrade de vackra blommorna, textilierna, möblerna, tavlorna och de välputsade föremålen av koppar. Man kände på bladen av blommande och doftande pelargoner och konstaterade glädjefyllt att de verkligen var äkta. 

En av besökarna blev så förtjust i Hembygdsgården att han skämtsamt erbjöd sig att köpa den. Han sa: - Här skulle jag vilja bo!. Gården är en riktig dröm. 

Sommaren hade dröjt sg kvar, solen sken och det var varmt och skönt och efter rundvandringen slog man sig ned vid trädgårdsmöblerna. Hembygdsföreningens medlemmar och besökarna satte sig tillsammans och njöt av saft, kaffe bulle och kaka. Diskussionens vågor gick höga med många glada skratt. Musik hördes och lyssnade man riktigt noga kände man igen "Bä, bä vita lamm", som ett litet barn lyssnade på i mobil-telefonen. 

När besöket var slut tackades Snöstorps Hembygdsförening av gästerna genom applåder. Ett alldeles speciellt tack fick Signe Axelsson och Anita Holmgren, som stått för förtäringen. 

- Signe och Anita, vad var ert intryck av dagen?
- Det var roligt att möta människor från andra kulturer. Alla var så positiva och vetgiriga och ville prata med oss om olika saker. 

Att träffas under fria former, skratta och ha roligt är någonting människor mår bra av. En del bär dock på en ryggsäck av traumatiska upplevelser som gör det svårt att se det positiva i tillvaron. Marte Prenga från Albanien saknar varje dag sin son som blivit skjuten till döds i hemlandet. Hon berättade att det råder stridigheter inom landet i form av blodsfejder och det var det hon flytt ifrån. När hon kom till Sverige var hon i Malmö en vecka och hade sedan dess varit 14 månader i Halmstad utan att få besked från Migrationsverket om uppehållstillstånd.

Sedan pratade vi med Manar Zrik, Sham Bello och Ramia Hamid från Syrien. De har varit i Sverige i två månader. Flyktvägen gick från Turkiet över Medelhavet till Grekland. Sedan vandrade man genom de tre länderna Makedonien, Serbien och Ungern. På frågan om det man ser på TV är sant blev svaret att det är mycket värre. De upplevde att ingen tycke om dem. Manar och Ramia är utbildade grund-skollärare.  Sham är 15 år och går i skolan. Tillsammans med de svensktalande eleverna har hon matematik, språk och idrott. Hon satsar på att bli läkare. 

Så här i efterhand - vad tyckte gästerna om besöket? Det hade varit väldigt roligt och trevligt men man uttryckte sin förvåning över att redskap och verktyg som vi klassar som museiföremål idag fortfarande används i Syrien. Tänk sa många om man kunde få bo på ett sådant ställe som Hembygdsgården. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14 sep 2015

Comments powered by Disqus