Katastrofer och klimatförändringar

 

Doggerland ett land som sjönk i havet

De senaste tusen åren har sjöfarare färdats kors och tvärs över Nordsjön utan att tänka på vad som döljer sig på havets botten under dem. De upplever säkert Nordsjön som ett lynnigt och stormigt hav. Men Nordsjön döljer sin historia väl.

För ungefär 20 000 år sedan inträffade den kallaste perioden under den senaste istiden. Mycket vatten var bundet till isen, vilket gjorde att vattenståndet i Nordsjön var avsevärt lägre än i dag.

Då sträckte sig en landmassa som förband Danmark, Nordtyskland och Holland med Storbritannien. Landet kallas för Doggerland, efter holländska fiskebåtar s.k. Doggers. Ett annat namn är Nordsjölandet.

Mellan Doggerland och Norge fanns en djuphavsränna, som kallades Norska rännan och mellan Shetlandsöarna och staden Bergen låg berg, som nu kallas Vikingabergen.

Floden Themsen var en biflod till Rhen och det gick att vandra mellan kontinenten och Brittiska öarna.

Doggerland var en gång norra Europas bästa jaktmarker. Det var ett rikt land med goda levnadsbetingelser för de människor, som levde där.

Vid muddring utanför Holländska kusten har man funnit ett ca 40 000 år gammalt kranium från en Neandertalmänniska.

Så småningom blev Doggerland befolkat av människor, som kunde varit våra förfäder. De var jägare och samlare.

Man har även funnit horn eller ben från mammut, skogselefant, bisonoxe, uroxe, ullhårig noshörning, Jättehjort, grottlejon och säl.

Klimatet blir varmare och isen smälter.

För ca 15 000 år sedan blev klimatet varmare och isen började smälta med stigande havsyta som följd.

Först långsamt sedan allt snabbare. För åtta till tiotusen år sedan steg havsytan med ungefär 3 cm per år. Detta pågick under flera hundra år. Man kunde tydligt se förändringarna under en generation.

Den skog, där man hade jagat, plockat svamp och nötter, blev successivt saltvattenträsk.

Vad som påskyndade processen

Smältvattnet från isen hade samlats i stora smältvattensjöar. En var Baltiska issjön, den nuvarande Östersjön, men den största av dem alla var Lake Agassiz i Nordamerika. När den var som störst var den 1500 km lång, 1100 km bred och 210 m djup.

Plötsligt gav sjöarnas fördämningar vika och vattnet forsade ut i Atlanten.

Det var oerhörda vattenmassor. Baltiska issjön tömdes under ett år på 10 000 kubikkilometer vatten.

Som jämförelse finns i Östersjön ungefär 21 000 kubikkilometer vatten.

Det finns inga siffror från Lake Agassiz men den tömdes ut i Atlanten via Mexikanska Golfen och Hudson Bay. Lake Agassiz var något större än Baltiska Issjön så man kan anta att mängden vatten som rann ut i Atlanten var mer än 10 000 kubikkilometer.

Det resulterade i en global höjning av havsnivån med flera decimeter under loppet av några månader.

Hur människorna påverkades

De människor som levde här var jägare och samlare. De rörde sig över stora områden och bytte bosättning allt efter tillgång till bytesdjur, fiskar och växter. Man har funnit rester av bosättningar, som tyder på att en familj kunde ha flera bosättningar.

Efterhand som havet steg blev de kustnära bosättningarna och fasta fiskeredskapen förstörda och fick byggas om. Man har hittat rester från havsnära bosättningar som byggts om upp till tre gånger under en treårsperiod.

För 8 200 år sedan, när Lake Agassiz tömts för sista gången, hade Doggerland krympt under flera sekler. Med en höjning av havsnivån på två till fyra decimeter på hundra år försvann det låglänta landet snabbt ner under havsytan.

Till slut var det endast några öar kvar, Doggers öar.

Nu började klockan klämta för dem som fortfarande fanns kvar. Troligen hade människor dessförinnan tagit sig tillbaka till det Europeiska fastlandet. Öresund var fortfarande torrlagt och man kunde vandra mellan Danmark och Skåne.

Det kunde ha blivit så att det en gång så rika och givmilda landet långsamt gled ner i havet och att de högsta topparna stack upp över vågorna som en påminnelse om vad som varit. Men så blev det inte.

Flera och tydliga spår bär vittne om ett betydligt våldsammare och helt oväntat slut på sagan om Doggerland.

   

Helt plötsligt förändrades allt. De människor, som var kvar, hade troligen hört ett obekant ljud från havet när vattnet drog sig  tillbaka. Ljudet växte till ett dån, som överröstade måsarnas skrik. En jättevåg rullade  in mot land. Den första vågen var närmare åtta meter hög och den följdes av flera. Vågorna spolade med sig allt.

Vad som hänt

Dessförinnan hade sediment från kanten av den norska kontinentalsockeln, lika stort som Island, lossnat och rasat ner i djupet i ett av de största undervattensskred man känner till – Storeggaskredet.

Skredet startade en tsunami som fick våldsamma följder för kustområden i hela Nordatlanten.

För Doggerland blev detta en katastrofalt. Få, om ens någon, kan ha överlevt jättevågorna. Efteråt var landet som fanns kvar ödelagt och täckt av ett tjockt lager av sand, grus och lera från havet.

Doggerland hade gått under även utan jättevågorna

Med en höjning av havsytan med trettio millimeter per år under århundradena var det redan dömt att läggas under vatten.

Doggerland var bebott under flera tusen år av människor som kände sig trygga. De hade givit namn åt bosättningar, bäckar, åar, skogar och havsvikar. Under generationer hade man ärvt kunskaper om var de bästa fiskeplatserna fanns och var hasselnötterna växte.

Nu var allt borta. Kvar fanns endast Doggers bankar, ett havsområde där nutida fiskare får fynd i sina nät från ett land, som inte längre finns.

I dag ligger de högsta topparna på Doggers bankar tretton meter under nuvarande havsnivån.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 May 2019